Jag
har läst Flickan och Skulden – En bok om
samhällets syn på våldtäkt som är skriven av Katarina Wennstam. Boken
handlar om hur samhället ser på kvinnor som blivit våldtagna. Katarina Wennstam
återger en rad olika flickor och kvinnors berättelser. Hon skriver ingående om
alltifrån skulden och skammen över att ha blivit utsatt för ett övergrepp men
också förnedringarna som sker i rättsalen där åklagare, advokater och
rättssamhället inte tror på dessa kvinnor.
Wennstam
varvar med att återge kvinnornas berättelser från när de blivit våldtagna men
också hur de olika rättsprocesserna sett ut. Hon varvar med att skriva
skönlitterära journalistiska texter där man som läsare får en bild av dessa
kvinnor och vilken ångest och lidande de gått igenom, med att skriva
dokumentära texter vad som faktiskt skett och sagts i de olika rättegångarna
och vad rätten bedömt i de olika målen. Sättet hon uttrycker sig på varvas
genom hela boken med journalistiska texter och dokumentära texter vilket gör
att jag som läsare blir otroligt insatt i vad som faktiskt skett i de olika
fallen. Jag får som läsare veta utifrån flickornas berättelser för att sedan
läsa hur rätten faktiskt bedömt fallen. Boken är från 2002 men har kommit ut i
en uppdaterad version från 2012 där hon i slutet av boken gått tillbaka till
olika kvinnor för att återge hur de mår idag, hur de gått vidare och hur
utvecklingen skett inom lagstiftningen.
Att
boken går under ”new journalism” eller ny journalistik finns det inga tvivel
om. Begreppet ”New journalism” kom i början av 1970-talet och idag kanske det
inte känns så ”nytt” som det faktiskt låter på namnet då det nu känns som ett
ganska etablerat begrepp inom journalistiken. Under 1970-talet valde den nya
generationen av journalister att låna berättarteknik av romanförfattare och på
så vis förnyades då tidningsreportaget. Jag gillar detta journalistiska sätt
att skriva på och det finns många fördelar med denna typ av journalistik. I Flickan och Skulden är det flera avsnitt
där man får en väldigt beskrivande miljöbild av olika händelser och man blir
också otroligt insatt vad som hänt i de olika fallen. Miljöbeskrivningarna i
boken är många och detaljerade. Jag har lärt mig väldigt mycket av boken, hur
rättsprocessen ser ut och hur ofta man inte tror på en våldtagen kvinna, vilket
är skrämmande. Katarina Wennstam ger mig som läsare en väldigt klar bild av vad
som hänt.
Boken Flickan och Skulden kan nog både
placeras som ”litterär journalistik” då den kan läsas som en skönlitterär bok
men den kan nog också placeras som ”journalistisk litteratur” då författaren
gjort ett så ingående journalistisk arbete och grävt på djupet och är väldigt
insatt i ämnet. Hon har som journalist följt många rättgångar och intervjuat
många kvinnor och flickor, deras anhöriga, tagit del av rättsprocesser,
rapporter, förhör och har intervjuat flera advokater och åklagare. Boken känns
som ett längre journalistisk reportage och därför tycker jag att den också kan
placeras som journalistisk litteratur. I slutet har Wennstam också kommenterat
och skrivit att boken kan vara som underlag i skolor för diskussioner och
workshops kring ämnet för ungdomar. Fördelarna med denna typ av journalistik är
att den går in på djupet i ämnet och jag som läsare lär mig otroligt mycket av
denna typ av böcker.
Boken
är mycket trovärdig då hon skrivit om kvinnors och flickors egna upplevelser
men också blandat ut det med de rättsliga processerna och vad som dömts i
rätten. Jag tycker ”new journalism” är mycket bra och jag som läsare får en
större helhetsbild om vad som hänt. Man lär sig mycket och blir insatt. Man får
en känsla av att komma nära författarens egna åsikter men också personerna i
boken vilket jag uppskattar som läsare. Det är en väldigt tung bok att läsa men
jag skulle ändå rekommendera den eftersom det är ett väldigt intressant, ständigt
aktuellt och viktigt ämne att diskutera om.
Källor:
The
Elements of journalism, What newspeople should know and the public should
expect, Bill Kovach & Tom Rosenstiel
