Blogg B: Etik i medierna

Yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsgrundlagen är två av våra fyra svenska grundlagar. Det innebär att tidningar och etermedier har stor frihet att framföra vilka åsikter de vill och att trycka och sända de nyheter de anser är intressanta. Men trots att dessa lagar finns kan man inte publicera vad som helst i medierna, friheten är inte obegränsad. Pressens samarbetsnämnd har därför valt att ta fram ”Spelregler för press, radio och tv” där de pressetiska reglerna är samlade på ett och samma ställe och som är en riktlinje för journalister att gå efter. (Häger, 2009:112)

De huvudsakliga områdena som publicitetsreglerna berör är:

·      Ge korrekta nyheter

·      Var generös med bemötanden

·      Respektera den personliga integriteten

·      Var varsam med bilder

·      Hör båda sidor

·      Var försiktig med namn

Artikeln: Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare

I en artikel från Svenska Dagbladet i april 2008 debatterar Börge Hellström och Stig Hadenius om hur medierna bör publicera namn oftare. Pressforskaren Stig Hadenius menar att publicera namn på personer som är misstänkta eller dömda för brott kan skydda allmänheten, men det håller Hellström inte med om.

Stig Hadenius tar upp fallen med Engla och Pernilla som blev mördade av Anders Eklund och menar att om namnpublicering hade skett långt tidigare kanske mordet på Engla kunde ha förhindrats. Jag kan hålla med Stig Hadenius om att man kanske eventuellt får ta risken att oskyldiga pekas ut om man kan skydda människor från att bli utsatta för brott.

I punkt 15 i ”Spelregler för press, radio och tv” står det: ”15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” I detta fall fanns det ett uppenbart allmänintresse och mordet på Engla kanske kunde förhindrats om medierna publicerat namnet på Anders Eklund. Hade namn och bild publicerats kunde allmänheten eventuellt larmat polisen och kunnat akta sig för denne kriminella man och Engla kanske kunde varit i livet än idag.

Hellström menar att allmänheten inte kan hantera information om vem gärningsmannen är och menar att ”folk tar hand om” gärningsmannen själva och på så vis begås fler brott. Detta håller jag inte helt med om. Idag är det väldigt lätt att som ”privatperson” kunna söka upp information på internet med hjälp av till exempel nätforumet Flashback där information plockas fram på mer eller mindre lagliga grunder. Därför tror jag inte att bara för att en tidning publicerar namn och bild på till exempel en kriminell att jag personligen tar tag i saken själv och går ut och begår brott. Hellström hårdrar lite när han säger att ”allmänheten” och folk generellt skulle ta tag i saken själv. Med dagens informationsflöde och hur lätt det är att själv få tag på opublicerade uppgifter på till exempel Flashback tror jag att dessa etiska gränser håller på att suddas ut lite. När det gäller kriminella och mördare tror jag dock att allmänheten vill ha tillgång till namn och bild på de kriminella som det handlar om för att själva kunna akta sig och eventuellt tipsa polisen. Polisen använder sig mer och mer av tips från allmänheten via sociala medier för att kunna gripa kriminella. Jag tror att de som ”själva skulle ta saken i egna händer” är en så liten del att man kan ta denna risk att publicera namn och bild.

Källor:

https://www.sjf.se/yrkesfragor/etik/spelregler-for-press-radio-och-tv

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pressforskare-medierna-borde-publicera-namn-oftare_1134415.svd

Häger, Björn. Reporter . En grundbok i journalistik. . Norstedts, 2009